Vi delar inte samma mål med skademinskningsrörelsen

Narkotikapolitik är som all annan politik ofta ett ganska svårbegripligt företag. För den oinvigde så kan det tyckas att det är mycket onödiga bråk och interna dispyter om detaljer runt narkotikafrågan. "Alla vill ju samma sak" som en vän till mig utryckte det. Om det nu var så, vore verkligen en hel del diskussioner onödiga. Om man delar samma mål finns det alltid flera idéer om hur man uppnår dessa. Att bestämma sig för ett gemensamt mål är en nödvändighet för att ha konstruktiva diskussioner om metoder.

- Narkotikafrågan kräver resurser. De resurserna är begränsade. Därför är det viktigaste att minska narkotikans skadeverkningar, inte att antalet människor som använder narkotika minskar", sade Mike Trace, från Beckly Foundation, en av förgrundsfigurerna för legaliseringsrörelsen, under en mottagning.

Vi som är vana att med lätthet enas om att vi ska förmå våra unga att inte prova narkotika har ingen samtalspartner här. Vi som anser att man måste bekämpa alla produktionsled för illegal narkotika talar för döva öron. Även när det gäller skademinskning, som är en förrädisk term, missar vi varandra semantiskt. Om jag vill att missbruksvården högsta mål skall syfta till att missbrukaren skall återfå sin hälsa fullständigt, bli helt drogfri och leva självständigt utan stöd från samhället så är deras mål mycket lägre.

Vi har inte samma mål och därför blir det meningslöst att diskutera metoder.

Antonio Maria Costa sade att vi måste kunna tugga tuggummi och gå samtidigt. Legaliseringsrörelsen klarar tyvärr bara av att tugga tuggummi.

Tomas Hallberg,
Reflektion efter FN:s narkotikakommissions möte i Wien den 12-16 mars 2007

 
Drogpolitik - det finns alltid mer än ett alternativ

San Patrignano 2005: FEI - European Jumping Championship på behandlingskollektivet för f.d. drogmissbrukare, i samarbete med ECAD. Läs mer här

För ett tag sedan blev jag uppringd av en journalist från Canada som frågade om ECAD:s inställning till injektionsrum. Vi är kategoriskt emot dem sade jag och det är en av anledningarna till att ECAD bildades.
Men vad skall man göra då med alla dessa narkomaner som driver omkring nere i city och sprider smitta och riskerar sin hälsa? Frågan ställdes som om det inte fanns några alternativ. Det är fascinerande hur man i vår globaliserade värld har så snäv syn på verkligheten så de egna metoderna i den egna hembyn alltid är bästa och de enda tillgängliga.
Dessutom är det imponerade många som håller på att uppfinna hjulet hela tiden.
När ”harm reduction” förespråkare talar om att man måste legalisera illegala droger och införa kommunala injektionsrum så är det bara en upprepning av vad som fanns på många ställen i världen på 1800-talet och i början på 1900-talet. Då hette dessa ställen opiumhålor, inrättningar där miljontals missbrukare rökte bort sina liv.
Narkotikainnehav, försäljning och produktion var legal, produktionen av opium var sex gånger högre i världen för hundra år sedan trots att befolkningen endast var en sjättedel. När världssamfundet vid den här tiden började ett konkret samarbete för att bekämpa narkotikan var narkotikamissbruket i stora delar av världen större än var det är i dag.
Redan tidigt (det första amerikanska experimentet på Filippinerna 1905) prövade man att ge narkotika till narkomaner enligt så kallad underhållsbehandlingsfilosofi. Resultatet blev inte lyckat så de sista klinikerna där läkarna fick lov att skriva ut narkotika till narkomaner i USA stängdes 1925. Nära 13000 narkomaner var inskrivna samtidigt på sådana klinker i USA när de var som flest. År 1950, ca 25 år senare, öppnade man i USA upp liknande behandling men man hade bytt ut opium mot metadon.
Historiskt sett har alla kraftigt utvecklade narkotikaepidemier samanfallit med en liberal narkotikapolitik och eller avsaknad av kontroll: Kina på 1800-talet, Japan slutet av 1940-talet, USA 1840-1914, Sverige 1965-1967, Ryssland 1990-talet.Visst finns det olika faktorer som avgör hur stora narkotikaproblemen är i ett samhälle. Ekonomiska, säger en del. Förklara då varför två av världens rikaste länder, Norge och Schweiz har betydligt större narkotikaproblem än Sverige.
Det avgörande för narkotikaproblemens storlek är den förda narkotikapolitiken. Narkotikapolitiken går att förändra men det tar tid. Till och med ett tioårsperspektiv kan vara för kort ibland. Alla metoder som används inom narkotikapolitiken skall ses i detta ljus.
Vad leder dina metoder till i långa loppet?
Hur skall vi vuxna förklara för ungdomar att narkotika är skadligt när andra vuxna säger att dessa narkotika är ofarliga att använda. Det måste väl betyda “ofarligt” när man går till ett ”safe injection room”. Varför skall en narkoman försöka sluta när ingen annan runt omkring tror att det är möjligt? Är inte detta den värsta formen av stigmatisering att öppna en narkotikamissbruksplats för att rensa city så att ”vanliga människor” skall slippa se ”eländet”.
Tanken att man skall samla människor med samma problem på samma plats för att hjälpa dem fortsätta att administrera sina problem är djupt inhumant. När samhället dessutom tar för självklart att en medborgare inte behöver ta något eget ansvar för sitt liv tar man också bort halva människovärdet. Att bara ha rättigheter och inga skyldigheter gör ingen hel samhällsmedborgare.
Fullvärdiga medborgare anses ha ett ansvar för miljön, för kamp för jämlikhet, mot barnarbete och terrorism osv. Ingen fullvärdig medborgare har rätt att köpa elfenben, eller möbler från utrotningshotade regnskogar.Hur ser vi på till exempel heroinmissbrukares ansvar och fulla medborgarskap? Besökare till injektionsrum ifrågasätts inte över huvud taget för att de direkt, i två, tre eller fyra led, finansierar korrupta regimer, organiserade brottssyndikat och terrornätverk.
Det finns mängder av heroinmissbrukare som har stigit upp från missbruksträsket och lever fullvärdiga liv. Gå till ett NA möte eller besök San Patrignano i Italien om ni tappat hoppet. Det största behandlingskollektivet i Europa har en mycket höga siffror av drogfrihet efter behandling. Universitet i Bologna har utvärderat resultatet och enligt dem så är över 70 procent av San Patrignanos före detta missbrukare, de flesta heroinister, drogfria fyra år efter att de lämnat kollektivet.

Tomas Hallberg
Direktör, ECAD

 
 
[< Tillbaka]