Missbruket, en integrationspolitisk fråga

”Herr Talman, Jag vill att Sverige ska vara ett land där trygghet och välfärd är för alla, inte bara några”. Så sa Göran Persson den 14 september 2004 i samband med Regeringsförklaringen.

Positiva framtidsbilder Bland de inre hot mot denna trygghet och välfärd som Persson talade om i förklaringen så nämns bl.a. alkoholen och narkotikan. Missbruket har till viss del blivit till ett inre säkerhetsproblem. Symboliken blir tydlig i och med att pengar överflyttas från försvarsmakten. Missbruk ska motarbetas. Det förebyggande arbetet ska fortsätta när det gäller unga, föräldrar och andra vuxna.

Missbruksvården tilldelas ytterligare resurser, både den statliga LVM-vården såsom den frivilliga vården där vi bl.a. finner institutionsvården med offentlig och privat huvudman. Insatserna för rehabiliteringen av missbrukare stärks. Vårdöverenskommelse om missbruksvård mellan staten och kommunsektorn utreds nu av Kerstin Wigsell. Syftet med satsningen är att få till stånd en väl fungerande vårdkedja.

Björn Fries och Morgan Johansson talar om vårdgaranti för missbrukare men ställer också krav på kommunerna. I en artikel i Drugnews 2004-11-29, säger Widar Andersson (s) att:
– ”Morgan Johanssons initiativ är mycket lovvärt. För att få största möjliga effekt för människorna borde Johansson dessutom se till att de utlovade satsningarna på psykiatrin och mot hemlösheten samordnas med vårdgarantin”, … ett lovvärt och nödvändigt förslag av Widar Andersson med tanke på bl.a. dubbeldiagnoser.

Psykiatrisamordnaren arbetar för konsensus inom den psykiatriska verksamheten, vilket verkar vara en grannlaga uppgift. Detta trots att lagstiftning och regelverk på området existerar sedan länge. Denna uppgift är mycket snarlik den inom det sociala arbetet med ibland stora skillnader mellan län och kommuner vad gäller synsätt, bedömningsgrunder och insatser inom missbruksvården.

Samtidigt vid sidan av dessa efterlängtade och positiva intentioner och reella politiska handlingar tilldelas kommunerna extra statliga pengar för att upprätthålla sin verksamhet.

Det kan sägas att regeringen i dag har gett kommunerna ett ekonomiskt- och moraliskt stöd när det gäller satsningarna på missbruksvården. Oavsett vad olika företrädare anser om beloppen, så bör detta ses som en reell markering av att det inte får fortsätta som det gjort tidigare.

Vad är det då med kommunerna?
- Hur kommer det sig att det existerar regionala och kommunala skillnader inom missbruksvården?
- Vad är det som gör att det skiljer sig länsvis i antalet aktiverade utredningar och därtill anmälningar mot socialtjänsten hos Länsstyrelserna och Länsrätterna?
- Hur kommer det sig att socialsekreterare i en något större utsträckning i dag kontaktar socialinspektörerna hos respektive Länsstyrelse och för att i vissa fall ställa frågan: ”Måste jag göra så här?” (Socialinspektör i Småland)
- Sedan när och av vilka samt av vilka anledningar blev begreppet behandling inom det sociala arbetet reducerat till drogtester?
”Att lämna urinprov en gång i veckan kan i dag kallas för behandling, något som var otänkbart på åttiotalet” (B. Svensson, A. Kristiansen, Socionomen 3-2004: ”Dags att börja lyssna på missbrukarna”)

Till att handla om ensidiga val av kommunal öppenvård och åsidosättande samt manipulerande genom interna policybeslut av rätten till val av institutionsvård samt sporadiska samtal hos socialsekreteraren m.m.
- Står argumentet bristfällig kommunal ekonomi över lagstiftad kommunal verksamhet?

Svaret på hur kommunerna mår och handlar ligger i de ovanstående satsningar som regeringen nu genomför. Och de har med största sannolikhet inte tillkommit därför att kommunerna skött missbruksvården väl eller för att de på ett gott sätt följer lagen eller att den kommunala självstyrelsen är rimligt tolkad av kommunala politiker och tjänstemän. Ej heller därför att den kommunala fördelningspolitiken är av yttersta klass.

Missbruk och integrationspolitik VD: n Håkan Sörman, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet har nu med kraft gått in i debatten (Dagens Nyheter 2004-11-05) just när det gäller den kommunala självstyrelsen. Vad man kan utläsa av Sörmans syn på välfärd så förutsätter denne att den kommunala självstyrelsen fungerar fantastiskt bra för välfärden, den är till och med en förutsättning för välfärd, åtminstone som teori och då det råder goda ekonomiska tider.

I dag kan den kommunala självbestämmanderätten snarare tolkas som en kommunal prioriteringsordning med ekonomiska förtecken, något som FSS, Föreningen Sveriges Socialchefer (Sociala Nätet och Dagens Samhälle) säger råder i deras verksamheter. Denna ordning blir tydlig då vi betraktar kommunerna och missbruksfrågorna. Sörman skriver själv: ”Visst finns det variationer mellan kommuner som kan uppfattas som orättvisa.” Och det är också där, i kommunernas sätt att ta hand om missbruksvården, där vi finner de människor som inte under hela nittiotalet, fram till nu, räknats in i statsministerns uppfattning av välfärd … ”för alla”, …

Välfärd och demokrati kräver att även de mest utsatta människorna, de utanför de socialt integrerade grupperna i samhället, de som inte kan betraktas som röststarka, ges möjligheter att integreras i samhället. Annars mister begreppen sin legitimitet i politiska sammanhang. Det blir inte trovärdigt.

Därför behöver rättsskyddet initieras och genomföras bl.a. genom att s.k. missbrukare/beroende ges möjlighet att överklaga upplevd diskriminering på samma sätt som för andra minoriteter och som mellan könen. Att hinder såsom interna policybeslut m.m. undanröjs inom statlig och kommunal verksamhet som försvårar för denna grupp att tillskapa sig delaktighet och inflytande i samhället. Det första steget till integration är nu taget från regeringens sida, nu behövs också kommunernas vilja och handlingskraft till ett än mer demokratiskt, jämlikt och jämställt samhälle.

Jimmy Karlsson ordförande Beroendeombudet

 
brev: Till Morgan Johansson, folkhälso- och socialtjänstministern på Socialdepartementet

I ett svarsmail jag och min vän socialpedagogen Anne-Lie Vainik fick från dig skrev du bland annat: Jag vill börja med att poängtera att regeringen anser att staten varken skall uppmana till eller förbjuda sprututbyte . Om något landsting vill bedriva sprututbytesverksamhet skall man söka tillstånd av Socialstyrelsen. En förutsättning för en effektiv verksamhet är att det finns en fungerande vårdkedja för de som vill sluta avgiftning, behandling och eftervård . I dagsläget finns det inga regler om hur sprututbyte får bedrivas. Genom dessa förslag regleras hur verksamheten får bedrivas. Det låter således som att det tyvärr ej ska röstas i Riksdagen om huruvida man ska införa sprututbytesprogram eller ej, utan istället om hur verksamheten med programmet ska bedrivas. Det kommer nog som ändå väl är inte vara så många landsting som ansöker om att få bedriva sprututbytesverksamhet, då det är landstingen själva som får stå för notan. För allt handlar ju i slutändan om pengar. Det vet vi ju alla. Men den faktorn får inte göra så att man reagerar desto mindre. Viktigt ändå att vi som är insatta försöker få viktiga politiker som du att studera denna fråga mer. Jag hävdar bestämt att de som stödjer sprututbytesprogrammet gör det på grund av avsaknad av kunskap. Det kan ju låta humant och snällt med idén. Men läser man på lite så ändrar man sig. Så nu ska jag hjälpa dig lite genom att servera lite information:

AVSAKNAD AV VETENSKAPLIG RAPPORT MED POSITIVT RESULTAT En rapport finns från 1992, säger att resultatet av sprututbytena i Malmö och Lund varken kan sägas vara bra eller dåliga. Rapporten skriven av Sten Rönnberg, på Socialstyrelsens uppdrag. Socialstyrelsen säger även de att man varken kan säga att det fungerat bra eller dåligt i Malmö och Lund. Margareta Olofsson, Socialborgarråd V, och Birgitta Sevefjord,V, som stödjer förslaget, håller med om att Socialstyrelsen visserligen inte kunnat ge några entydiga svar på hur försöken i Malmö och Lund påverkat spridningen av HIV. Just det. De internationella studierna beträffande sprututdelning/utbyten är det ingen som har kontroll på. De är väldigt snävt gjorda. WHO tycker att sprututbytesprogram är bra. Men de har endast ett policydokument utan argument, där de skriver hur det är . De refererar till några studier gjorda i andra länder. Studierna kommer fram till att det varken är bra eller dåligt med sprututbyten. I andra länder har man dessutom en högre tolerans för narkotika. Olämpligt av WHO att tillämpa de ländernas studier på förslag som gäller Sverige. Epidemiologen Ellen J. Amundsen, med stor erfarenhet och kunskap inom området har uttalat sig i frågan. Hon har gjort en kort studie (European journal of public health 2003;13:252-258) som ej visar något positivt med att införa sprututdelningsprogram.

INGET SOM VISAR ATT FÄRRE BLIR SMITTADE Socialstyrelsens dödsorsaksregister 2001 har visat att Skåne (som i dagsläget har sprututbytesprogram i projektform) har en högre dödlighet när det gäller narkotikarelaterade dödsfall. Detta trots att Stockholm har större missbruksproblem. Om man ska jämföra ett mera jämnstort län som Skåne, t.e.x. Västra Götaland, så har Skåne mer än dubbelt så många narkotikarelaterade dödsfall än vad Västra Götaland har. Jag menar inte att det är de fria sprutornas fel. Däremot visar det ju att vårdkedjan ej fungerar, eller att det är något annat problem man har med missbruket i Skåne, som är viktigare att ta tag i.

VI KOMMER FÅ KONTAKT MED MISSBRUKARNA Malmö har kommit i kontakt med sina missbrukare via sprututbytesprogrammet, men deras missbrukare dör i större omfattning än i övriga landet. Vad hindrar att man har en läkarmottagning med t.ex. tandvård, sjukvård, gynekologi, fotvård centralt belägen för missbrukare utan att ha sprututbytesprogram? Där skulle missbrukarna kunna få sitt första motivationssamtal. Är sprutor det enda sättet man kan få kontakt med missbrukarna på? Det är väldigt lätt att lokalisera missbrukare. Polisen och Socialtjänsten har koll på var de flesta gatumissbrukarna befinner sig. Uppsökande verksamhet, med erbjudande om vård, kan inte det vara något? Narkomanerna finns där ute nu, och de är ofta vårdmotiverade. Man behöver inte erbjuda dem rena sprutor för att de ska komma. Vi vet redan var de är. Om samhället inte har klarat av att ta hand om de tillgängliga narkomaner som är vårdmotiverade, varför skulle de klara det om man inför sprututbytesprogrammet? Att skriva en LVM-anmälan på en missbrukare idag är i princip lönlöst. Kriterierna för att få missbrukarvård, antalet vårdplatser, behandlingstiden och uppföljningen samt slussning ut i samhället fungerar inte alls idag. Man kanske ska ta tag i den biten först?

INGET UTTALAT OM HUR VÅRDKEDJAN SKA FUNGERA Det finns inget uttalat om hur det ska fungera i praktiken med sprututbytesprogrammen: Om Landstingen vänder sig till Socialstyrelsen och säger: Vi vill börja med sprututbytesprogram. Vi lovar att vi ska ordna med vård åt de vi kommer i kontakt med då. . Räcker det? Eller ska de kunna visa upp en vårdplan med avgiftning, behandling och eftervård innan de ansöker om att få börja med programmet? Ingen som har diskuterat. De som är missbrukare men inte injicerande sådana? Ska de åsidosättas? Missbrukande kvinnor prostituerar sig ofta. Hur ska deras smittorisk hjälpas med rena sprutor?

DELAR HIV-POSITIVA SPRUTOR IDAG? Vår uppfattning och erfarenhet ute på fältet är att HIV-positiva ej delar sprutor. För att det ska uppdagas tidigt om någon har HIV-smitta behövs det institut där missbrukare enkelt kan HIV-testas. Missbrukare ringer inte och bokar tid om en månad, för att skriva in det i sin almanacka. Det ska vara lätt och tillgängligt. Det är att föredra framför sprututbyten.

DELAR MISSBRUKARE SPRUTOR I OSLO, LUND & MALMÖ IDAG? Det finns ju ingen garanti på att missbrukarna ej delar sprutor, även där de har fri tillgång till dem. Kristina Hillgren, utbildningsansvarig på Maria Beroendecentrum gjorde en resa till Oslo, där de har sprututdelning. Där såg hon hur missbrukarna vid ett flertal tillfällen delade sprutor, trots att de har fri tillgång till dem.

SAMHÄLLETS BUDSKAP - RESTRIKTIV NARKOTIKAPOLITIK? Oslo är på väg mot liberalisering. Nu har de tryck på sig att ordna sprutrum , där missbrukarna får sitta och injicera. Då har redan dessa följdfrågor kommit upp: Vad ska poliserna göra när de har vetskap om att illegalt missbruk pågår där inne? En naturlig nästa fråga om man skulle tillåta sprutrum , är ju dels legaliserandet av brukandet, samt även tillhandahållandet av ren narkotika, för att undvika farliga blandningar. Vill vi också komma dit? Man ger felaktiga signaler till missbrukarna och övriga invånare att det går bra att knarka. Missbrukarna invaggas i en falsk trygghet. Vi måste fortsätta ge rätt signaler till ungdomar. Det görs genom att fortsätta driva en restriktiv narkotikapolitik.

MISSBRUK & KRIMINALITET Missbruk och kriminalitet. För att försörja sitt missbruk begår man ofta brott. Man kör bil drogpåverkad, gör inbrott, stölder, rån m.m. Detta åsamkar lidande och ekonomisk olägenhet för målsäganden, samhället, gärningsmannen och dennes anhöriga. Rikspolisstyrelsen krafsade snabbt ner några rader där de stödjer sprututbytesförslaget, men de har inte skrivit några vetenskapligt baserade argument. Svenska Narkotikapolisföreningen är emot förslaget, liksom de flesta narkotikapoliserna.

Med vänliga hälsningar Annika Lindahl Citypolisen, Stockholm Medlem i RNS samt SNPF annika.lindahl@euromail.se

 
brev: Bästa sättet att maximalt minska narkotikans skadeverkningar på individ och samhälle!

Ur min synvinkel på narkotikapolitiken borde vi helt och hållet olagliggöra all sort av beroendeframkallande och centralstimuliserande ämnen. Allt ifrån alkohol, nikotin och koffein till tyngre droger som kokain och heroin borde vara olagliga. Varför klaga på andra länder om de har legaliserat vissa droger när vi själv har några droger legalt här? Det tycker i alla fall jag är dubbelmoral.
Att genomföra detta över hela världen är såklart bara en abstrakt tanke, från min sida, som är nästintill omöjligt att uppnå. Alla droger skadar dig mer eller mindre både fysiskt och psykiskt och oftast även ekonomiskt, är det bra? Sverige, enligt mig själv har en bra narkotikapolitik och gör mer för missbrukarna än de flesta länder. Dock har vi lätt legala droger som kaffe, cigaretter och alkoholhaltiga drycker, det borde vi faktiskt göra något åt. Om vi gör det olagligt nu och har kampanjer mot droger hela tiden så tror jag att ungdomar med andra tar större avstånd eller rättare sagt det är inte inne med droger om si så där kanske 50 år eller nått. Bättre att agera sent än aldrig. Vi i Sverige har LVU och LVM (lagen om särskilt stöd för vård av ungdomar och lagen om vård för missbrukare). Där finns det allt för få platser för dagens och tyvärr framtidens missbrukare. Vi borde bland annat dra av stora summor av det ekonomiska som vi skänker med skatten till försvaret då vi inte har varit i krig på cirka 300 år, och lär inte vara i ett i heller. Med de pengarna borde vi istället förvalta i verklig fakta. Behandlingshemmen behöver definitivt pengar, likaså för att verkligen kunna komma ut i tidigt stadige i skolor för att lära barn om drogernas farligheter. Då menar jag även barn i 10 års ålder, jag tror man får in fakta om drogernas missöden i bakhuvet så man omedvetet kanske undviker den där första gången man ska testa något, vilket ofta kan leda till fortsatt missbruk. Tycker bestämt att vi ska öppna tullarna igen vid gränserna och låta tullmännen kolla igenom de fordon och personer som de vill, som EU drastiskt drog ner på. Om vi ökar tullarna igen så kan ju det enbart leda till att vi får stop för mer smuggling än vad vi får dag. Vi borde öka straffen för den som beblandar sig med droger för att skrämma bort och minska nyrekryteringar. Att i tidigt stadige ta tag i samhällets problembarn som utgör en stor del av de framtida missbrukarna. Därmed inte sagt att bara problembarnen använder sig av droger, i allt större utsträckning idag så finns det mycket droger bland fint folk också. Där är kokain väldigt vanlig och anses vara en finare drog.
De ska verkligen få känna kärlek och få prata ut med bland annat en psykolog om sina känslor och om varför de gjorde som de gjort. Utifrån vad psykologen tycker så ska därefter rehabiliteringen bli formad efter den personens problem. Men straffet ska bli detsamma oavsett om personen lider psykiskt eller är mentalt frisk. Men återfall av liknande brott ska ge högre straff vilket det också gör idag. Jag tycker att poliser med tränade narkotikahundar ska få söka efter droger i skolor utan lov och förvarning för att drastiskt minska langningen i skolor vilket ofta förekommer. Tar man hela tiden fast langarna så är det mycket större risk att man får bort drogerna från gatan. Tycker även att en del poliser som patrullerar på gatan, ska ha en del förflutet bakom sig så de vet vad de pratar om och ska bekämpa. Då vet de hur svårt det är att sluta med drogerna och har förståelse för missbrukarna. De använder sig i allt mindre utsträckning våld för att ta fast dem. Våld föder våld vilket ökar hatet och det får ju inte en missbrukare att sluta droga. Något som också hade minskat droganvändandet och ökat tilltro till poliserna är att poliserna borde ha bra kontakt med bland annat ravefesternas arrangörer där de inte ska storma in och ta fast misstänkta. De ska istället öppet vara med bland ungdomar och visa intresse om att de bryr sig om dem och inte är ute efter att jäklas. Inte tvunget att vara med i 12 timmar men komma dit lite då och då för att kolla till, även att ha lagliga festlokaler som ska vara godkända därav slipper man hemliga gömda ravefester med mycket droger.
För och nackdelar:
Gör vi alla droger olagliga i Sverige kommer Sveriges befolkning att skratta till en början. Det ökar smugglingen, vilket kommer att kosta staten mångfalt. Däremot kommer staten få minskade sjukhuskostnader så det jämnar nog ut sig. Fördelen med att legalisera cannabis som vissa länder gör är att langarna försvinner på den marknaden då användarna av cannabis inte testar på andra droger lika lätt, langarna vill oftast få sina köpare att köpa tyngre och dyrare droger. Man får då godkänd och kontrollerad hampa som staten säljer i hopp om att du som köpare inte börjar med tyngre droger. Men vart ska gränsen gå? Ska man godkänna heroin också senare eller? Bättre är såklart att göra allt för att minska droganvändandet av alla droger. Lär man ut till barn i tidig ålder borde de omedvetet inte använda droger senare i livet, men vem vet? Kanske ökar det kunskap och spänningen att testa farliga droger, man måste verkligen utbilda rätt och ha kunskap om 10 årigas uppfattningsförmåga. Att öka straffen räcker inte för de som beblandar sig med droger, kolla på till exempel USA, deras kriminalitet och droganvändande är betydligt långt utöver våran här. Det krävs även rehabilitering som ska klara av personer med både fysiskt och psykiskt beroende av droger. Släpper man in poliser för visitering eller kontroll med hundar i skolan kan oskyldiga bli tagna, då de som langar efter ett tag lägger droger i andras skåp för att minska risken att åka fast själva. Langare är oftast smarta och kommer på olika knep som äldre missbrukare kan lära ut. Poliser med förflutet som brottsling av något slag är mer opålitlig i en rättslig process, och kan handla fel vid svåra pressade situationer där det omedvetet kan komma upp liknande händelser sedan innan, som den polisen upplevt. Poliser som beblandar sig med till exempel ravare får nog dem som vill ta droger att skapa sina egna rave där det kanske då får deltagarna i allt större utsträckning att ta droger. Men det får som sagt ner droganvändandet på ravefesterna där poliserna är.
Sammanfattning:
Droger av alla olika slag gör dig beroende och förstör dig psykiskt, fysiskt, socialt och ekonomiskt, vilket måste stoppas genom nedanstående: Olagliggöra alla sorters droger, undervisa i tidig ålder, skapa kompis relation mellan poliser och ungdomar samt missbrukare, ungdomar ska få hjälp och kärlek i tidigt stadige om de har problem.
Ta mycket av skatten som försvaret får, för att förvalta det i verklig fakta som till exempel bekämpa droger av olika slag.

Hampus Karlsson (foushomock@hotmail.com)
fd. ung droganvändare
Tuesday, December 23, 2003

 
 
[< Tillbaka]