1987 startade ett sprututbytesprogram i staden Malmö. Malmö ligger 10 km från Köpenhamn på svenska sidan av Öresund och har ca 250 000 invånare.
Bakrunden var att man några år tidigare hade diagnostiserat den första HIV smittade narkomanen i Malmöhus län och att det dykt upp ytterligare några fall åren därpå.
Målet med sprututbytesprogrammet var att minska smittspridning av framför allt HIV men även Hepatit B. Ett delmål var att genom projektet motivera narkomaner till vård.

1992 beslutade socialstyrelsen att göra en utvärdering¹ förövrigt den första oberoende utvärderingen som är gjord av detta projekt. Projektet pågår ännu 2002.

Projektet har sedan starten varit utsatt för kritik och trots resultaten i den 1992 utförda utvärderingen fått fortgå.
En av de kritiska synpunkterna är att ett sprututbytesprogram i Sverige krockar med två för narkotikabekämpningen viktiga lagar.
Första motsatsförhållandet är narkotikastrafflagens 1§ stycke 6 som förbjuder allt brukande av narkotika. Sprututbytesprogrammets personal är fullt medvetna om att en patient som får en spruta kommer att begå brott mot narkotikastrafflagen.

Den andra viktiga grundbulten i svensk narkotikapolitik är "lagen om vård av missbrukare i vissa fall" LVM . Denna tvångslag syftar till att samhället skall omhänderta de som inte frivilligt söker vård för missbruk av alkohol, narkotika eller lösningsmedel och till följd av sitt missbruk
1) Utsätter sin fysiska hälsa för allvarlig fara.
2) Löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
3) Kan befara komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
I samma lags 6§ står om läkares anmälningsplikt…
Läkare skall göra en anmälan om han i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av vård enligt denna lag…..

I Malmö har ansvarig läkare vid sprututbytesprogrammet inte gjort någon LVM anmälan sedan starten av försöksverksamheten.

Sprututbytesprogrammet går alltså medvetet emot den officiella svenska narkotikapolitiken att det skall vara förbjudet att "knarka". Bevekelsegrunden för detta handlande är som tidigare nämnts tre huvudmål.
Stoppa HIV spridningen. Stoppa spridningen av andra infektionssjukdomar via sprutdelning och motivera narkomaner att sluta använda droger.

 
Det finns en mängd viktiga faktorer som ett sprututbytesprogram ha mycket svårt att komma till rätta med.

• Flera internationella undersökningar visar att injektionsmissbrukare delade spruta de första gångerna de injicerade. Sprututbytesprogrammen vänder ju sig endast till redan etablerade injektionsmissbrukare.
• Det finns ett klart samband mellan sprutdelning, osäker sex, flera sexualpartners och bisexualitet. När det handlar om förtroende mellan människor kommer ofta säkerheten i andra hand. Det samma gäller svårigheten att få människor att använda kondom med tillfälliga sexualpartners. En ung pojke eller flicka som vid första träffen tar fram en kondom ur fickan ger en signal till sin partner som är dubbelbottnad och inte lätt att hantera.

Två kommentarer från en försvarare av sprututbytesprogrammen och en kritiker¹

Även om en missbrukare inte slutar knarka när han eller hon skulle ha gjort det - om inte sprutytbytesprogrammet hade funnits - eller om det tillkommit nya missbrukare p g a programmet, så måste man väga det gentemot den här fruktansvärda HIV - epidemin.

Kerstin Tunving
Överläkare

Vilken effekt tror du att ett sprututbytesprogram skulle få i Göteborg, då både positiva och negativa?
Inga positiva effekter. Sprututbytesprogram motiveras med att det är en smittskyddsåtgärd. I Göteborg har de intravenösa missbrukarna god kunskap om risker med sprutdelning och de har i regel sina egna verktyg. De missbrukar amfetamin som är en sexuellt stimulerande drog. Om vi delade ut sprutor skulle vi hjälpa dem att fortsätta sitt missbruk och därmed öka den sexuella smittspridningen. Vi vet att de inte skyddar sig mot sexuell smittspridning på samma sätt som de gör mot sprutsmitta.

Birgitta Göransson
Samordnare av öppna
narkomanvården
I Göteborg

 
Hur ser då resultaten ut för Malmös sprututdelningsprogram och hur har man bedrivit verksamheten?

En enkel jämförelse med två andra svenska städer som inte har haft sprututbytesprogram ger följande resultat. Tabellen avser injektions smittade personer.

	Invånare	hepatit B-86	hepatit B-91	Hepatit b-98	HIV-85	HIV-92	HIV-98
Stockholm	Ca 750.000	79	59	30	250	17	18
Göteborg	Ca 450.000	63	40	13	11	0	0
Malmö	Ca 250.000	32	21	7	1	4	3

 
ECADS:s kommentarer

Som undersökningen visar har andelen injektionsmissbrukare som smittats av HIV eller hepatit B sjunkit i alla tre städerna. Man kan alltså inte i detta avseende påvisa några fördelar med sprututbytesprogrammet.

Av alla deltagare i Malmö programmets 982 deltagare blev endast 8 % hjälpta till kontakt med narkomanvård och självhjälpsgrupper.
Därmed var sista argumentet för sprututbytes nedmonterat. Denna låga siffra kan inte någon som arbetar för att minska narkotikamissbruket i samhället vara tillfredställd med.

Personer som besöker sprututbytesklinken i Malmö söker samtidigt hjälp med andra problem. Det kan gälla utskrivning av antibiotika omplåstring av sår etc. Endast 14 % kommer enbart för att byta till sig rena sprutor.
Så varför sprutor? Fram med nytänkande. Det är säkert inte svårt ( om man vill) att träffa narkomaner, för att få dem att sluta missbruka utan att samtidigt underlätta deras fortsatta missbruk.

Tomas Hallberg
Direktör
ECAD

¹Rapport i socialt arbete nr 62-1992